Britt var ganska risig i går,jobbigt med andningen.Hon har en släng av influensa som inte förbättrar det hela.I dag är hon betydligt "bättre". AHS-sköterskan har varit hit och gett henne furix-sprutan.
Vi gratulerade Kenth i går på hans födelsedag.
Som frivilligcentralens sånggrupp var vi på Sjöjungfruns boende och uppträdde i går.Jag var spänd huruvida jag fick se min fine måg Sven-Erik eller inte. Det fick jag, och på sådant sätt att jag vill teckna ner det som ett kärt minne! Han skjutsades i rullstol och jag ropade "hej Sven-Erik" och han hejade tillbaka,men inte som igenkännande.Sedan under vår spelning upptäckte vi att han satt och iakttog mej hela tiden,men då jag tittade mot honom vände han bort blicken. Men mitt i en sång mötte han min blick och hans ansikte blev ett stort leende.En kort stund av igenkännande,och jag fick klumpar i halsen.
Mina sångarkompisar hade också sett allt detta. Sven-Erik var fåordig ,svarade bara ja eller nej då jag pratade lite med honom sedan,och då utan tecken på igenkännande.
För mej blev mötet med honom en mycket minnesvärd stund.
4 kommentarer:
och VILKEN kär läsning för mig.
Jag har haft ett par sådana ögonblick också när vi varit nära och det har kännts så fantastiskt.
Vi har ju våran barndom och ungdom nära tillsammans och jag brukar prata om den med honom och då finns han där och med..så var det i alla fall sist jag träffade honom. Förstår ju att det hänt en del nu eftersom han kommer i rullstol också...men så så glad jag blir för att du finns där och jag är så säker på att du " här och nu finns för honom...Jag gick ju bredvid våran far som försvann på samma vis.Först hemma vid i Holmträsk. Jag var ju sjukskriven en del sista tiden pappa var hemma så jag kunde vara med och det är jag så tacksam för idah. Sen kommer jag aldrig att glömma de besöken hos pappa hans sista tid.
Han var alltid så glad och nöjd och trots att det var svårt att han var oftast i en annan värld så är jag glad idag för alla besöken jag gjorde..Mitt sista minne av min far är någon vecka innan han dog , jag matade honom med päronkräm som han älskade, och när vi åkte sen så lyfte han handen på sitt karakteristiska sätt och sa " Ha så bra "....En så svår sjukdom som drabbar hårt.
Men man får vara tacksam för den tid man har för ingen vet ju när den tar slut.
Planerar att åka till Sven Erik innan jul.
och ännu en gång Tack för att du besöker honom....Jag vet ju hur han tyckte om och uppskattde både dig och Britt .
Önskar er en fin helg och hoppas båda får må bra
jag är rädd att minnet av den "svampen" som jag känner skulle försvinna ifall jag skulle träffa honom....
Jag minns han som stark och trygg, och någon man kunde prata med och få hjälp av i nästan vad som helst... och jag är nog rädd att jag inte vill förlora det minnet
konstigt?
dock förbannar jag den sjukdommen varje vecka
Det är väl en Guds rika välsignelse att vi alla fått förmågan att tolka saker och ting på vårt eget sätt.. att se det vi vill se. Eller som Ulla, Sven-Eriks och min kontaktperson på boendet,sa: "Ja,ja... det beror ju på hur man vill tolka saker och ting.
Jag får väl vara tacksam då att han känner igen och minns både min pappa och sin syster.. men inte sin fru och sin egen dotter. Men kanske ser vi lite mer realistiskt på hur mycket sjukdomen har tagit av honom, och vet lite mer.
Till Jonas vill jag bara säga att jag förstår så väl... för dig var ju Sven-Erik din bonuspappa... och för honom var du sonen han aldrig fick. Dina minnen av honom ska du vara rädd om... och han har dig lika nära nu som när han var frisk... bara någon annanstans just nu.
Har aldrig skrivit i din blogg. Men jag blir så glad och jag tror att din känsla är helt rätt. Nu är det så länge sedan jag träffade honom, har inte varit uppe sedan i juni, men blir glad när du skriver om igenkännande. Kommer så väl ihåg hur det var med min Far och den känslan av igenkännande. Ska som min syster försöka åka upp till honom innan jul, de små korta stunderna är så värdefulla.
Tack, cecilia
Skicka en kommentar